Vad ska man säga? 31 år och singel. Typ iallafall. 

Man kunde ju tänka sig att det här skulle bli en käck partyblogg med alla singellivets fördelar. Det kommer inte att hända. Jag är inte så käck. Det ligger liksom inte för mig. Det kommer att bli rakt och ärligt. Dråpligt och tragikomiskt. Glatt och ledsamt. Som mitt liv. Som allas liv.

Är det inte ändå fascinerande att vi människor är så lika, men allt som oftast känner oss ensammast i världen?  

Vi har alla vår historia. Det här är min. Haka på om ni vill.